Ja, reflektioner av min process......detta inlägg kan bli hur långt som helst...måste begränsa... Processen har varit ett långt arbete som började med skissboken. Vi samlades i gruppen och diskuterade och tittade i varandras böcker och såg att vi alla hade en stor fokus på JAGET och det mänskliga. Vad är normalt, var går gränserna på vad som är normalt??? Gruppen kändes överens om hur vi skulle gå till väga, FILM ville vi alla. Utmana oss i nya sätt att gestalta i. Mina första tankar var att jag ville jobba med min smärtgräns, hur jag varje dag måste tänja och testa mina GRÄNSER på vad jag kan och inte, hade tankar om att jag skulle sätta in mig i en bubbla och testa att ta mig ut och sluta med att jag kom ut med hjälp av mina sprutor, jag får för att bli av med smärtan. ( en vissen blomma som blommar ut. En lite metafor) Tanken var klar, skönt. Men så kom julen och tanken fanns, bearbetades och blev klar. Ville nu göra något annat, var färdig. Måste komma längre med tanken, eller byta helt. Tankar om mycket dök upp, det ska filmas. Såg mycket på tv om barnen i Gaza, tankarna på min resa till Indien kom i samband med Gaza barnen, där det var fattigdom och smuts. Ska jag gestalta dessa gränser? Kändes som en bra tanke och satte igång med lite bollning från min grupp som tyckte tanken var bra...... Skulle träffa gruppen på onsdagen och var så gott som klar med min film och klippning, men var detta rätt???? Fick ett samtal med M och efter det ändrades allt om. Min idé med smärta fick en nya form, Tack!! Tog upp det med min grupp och de var med. Tankarna gick och växte. I gruppen pratade vi mycket om de olika könen, manligt, kvinnligt. Jag kände att det var en stor fokus på oss kvinnor denna dag. Att det är synd om oss, hade en känslosam dag.Var tog mannen vägen som också bollas med dessa komplex och frågor som många kvinnor gör. Duger jag som jag är???? Vem säger vad som är normalt??? Dax att börja om med min nya tanke.... Min man kom hem och fick ställa upp och bli filmad.( Tack älskling) . Vardags rummet blev operations sal och mina verktyg fick en ny form. Ville göra en manlig skönhetsoperation, samtidigt skulle det kännas att det var smärta bakom…Otäcka verktyg......blod...tankar skulle växas....mänskligt...normalisering... Kändes skönt när filmningen var klar, kändes som jag var inne på mitt spår, klippte la till musik. Titta på den färdig och det bara sa PANG vad hade hänt....Det kändes som jag lämnade ut mig helt, filmen i sig är inte personlig utan vägen dit gjorde det så jobbigt på något sätt...Vad hände med mig under resan gång. Hur kan jag göra något som ser och känns så obehagligt med blod, kapade ben? Är inte jag den som håller tillbaka? Tycker inte blod och våld? Men det var ju inte det som detta handlade om eller??? Tankar på att ta in bilder i filmen om olika masker dök upp. Ska jag dra det till den gränsen nu? Eller ska jag stanna här, att det handlar om att göra om sig själv och dess smärta det kan bli? Att blir det inte benet perfekt tar vi bort det.... ja de fick stanna här denna gång...Blev för mycket för mig känslomässigt om jag skulle gå vidare nu. Den tekniska processen var en stor utmaning. Jag trodde att detta kan ju inte vara så svårt. Ha vad jag bedrog mig, många långa nätter, data byten, fix med datorer och program. Svordomar och datorer som var på väg ut genom fönster mm. När jag tänkte ge upp kom min son till min stor hjälp- Men mamma det finns redan program här, så klipper du så här...(TACK Simon och Liza för att ni hjälper en galen mamma) Äntligen kom jag på det och blev helt frälst av detta underbara sätt att jobba, klippte och klippte med olika program. Vill göra mer film, så jag får klippa och testa mig fram i denna nya spännande värd som öppnades sig. Såg min grupps filmer efter jag gjort min...Så bra allt föll ihop med våra filmer, grät när jag sett allas, känslor som bara kom.....TACK gruppen ni är underbarare. Vilken stöttning vi haft även om vi inte träffas mycket, men har haft kontakt över nätet och hjälpt varandra över våra jobbiga processer som blottat oss för varandra.