Dax för det svåraste och mest ångestladdade i denna kurs ....SKISSBOKEN..... Då jag har haft ångest över denna bok, svart, fin måste vara fint. Jag känner mig som en bluff i början. Hur kom jag in? jag som inte vågar använda pennan till att skapa det jag vill ha fram. Vill ha andra material till min hjälp. Symaskin, hammare, lödpenna, trä, tyg, garn.....( detta var i början av terminen) Ska nu ta tag i min rädslan och gå över alla mina gränser..Vågar jag? Ska jag visa upp det också..Hjälp!!! Tack vara underbara människor runt mig, min familj, viss övrig släkt och vänner som har varit stora supporter och kommenterat och meddelat och haft en massa åsikter, vågade jag ta pennan. TACK till er. Vad ska jag börja...kanske dra ett streck........Som kan bli min första gräns. Sen var det bara att forsätta att våga. När jag hade samtalet med K (lärare) fick jag att mina teckningar var lite naiva och att jag skulle göra en gränskarta. Jag var med på vad hon menade, men för mig var denna bok min första gränsbok, vilket bara var början på mina gränser och min utveckling till att våga komma längre, våga visa. Ja, den kanske är naiv men just då var jag i den fasen och var tvungen att komma igenom den. Har tagit mig en bit på vägen, mycket tack vara goda råd hur jag skulle komma vidare från K. Nu sitter jag här och ska skriva och lämna ut det jag gjort. Känner en stor klump i halsen,tårar i ögonen, precis som i skolan när det sa att du kan inte rita. Rita av, vara perfekt.. men jag är inte den som vill vara perfekt. Kanske har denna gränsbok hjälpt mig att förstå att det är tanken och känslan i processen som är det viktiga....Nåt har hänt med denna bok som byggts ut lite mer och mer varje vecka. Har nu blivit som en dagbok i gränser, identitet med hjälp av bilder. När jag kommer ut som lärare kommer jag att ha stor nytta av den processen jag gått igenom och vill att mina elever ska få samma möjlighet som jag fått med denna hemska, skrämmande bok som lärt mig så mycket om mig själv. Att jag kommer att ha en stor förståelse för elever som sitter där och säger -Jag kan inte, vill inte visa. Då kommer jag att förstå vad de menar och kan förhoppningsvis hjälpa dem igenom denna fas och hitta sig själva i formen och skapandet... Så här känner jag mig när jag sitter och ser vad alla andra kan.

Känner mina gränser som jag är så rädd att gå över och visa...

Gömmer sig bakom trådarna, ingen kanske ser mig nu?

Kommer inte på mig vad jag gör eller inte gör....

Min smärt som jag kämpar med .

Den kom till när jag kom hem från läkaren och fått en

massa sprutor i min nacke, känslan från att

ha en smärta som höll på att få mig att ge upp

från att känna mig som en fri människa.

Vi är alltid sedda, ville prova på att använda aquarelle pennor och då blev det detta. Den här gjort jag på vägen hem från samtalet med K på skolan. Jag skulle gå ifrån att göra föreställande bilder, ut gå från en prick eller spricka. Började med en massa ringar som sen blev olika ansikten. Inte alls som det var tänkt. Men så blev de.

Känner att jag lämnar ut mig väldigt mycket här. Klär av mig in på själen, men det är mitt sätt att beskriva mina arbeten. Är en känslomänniska som gråter lätt av mycket, glädja, kärlek, barn Ja, känslor....